I'm not a emo
Alla människor känner ngon gång i sitt liv nedstämndhet för att det ska räknas som en depression ska det ha varit under en två veckors period.
Min deprisson har vart i 6 snart 7 år och börjar bli jävligt jobbigt. Det började bli värre när jag började i gymnasiet, ja vet inte riktigt varför eftersom jag ick kompisar där, som förhoppningsvis tyckte om mig. Jag var inte längre utanför jag var inte längre mobbad.. Men minen levde kvar, känslan om övergivenhet, ensamhet. Jag trodde alla hatade mig, att alla kollade snett på mig och att alla dömde mig som en idiot, tönt, nörd.. Teatern har hjälpt mig jävligt mycket att växa tror aldrig jag skulle vara den person ja är idag om det inte vart för teatern. Det var i ettan jag fick ätstörningar, min mamma tyckte jag vägde för mycket (56 kg) så jag gick nog ner till ungeär under 50 kilo sen började jag äta igen. Men min aptit har vart upp och ner. Under den sommarn måde jag inte alls bra och hoppades på att må bättre till tvåan.. Men allt blev bara värre, mycket värre, jag hade inga ätstörningar direkt längre, men min panikångest blev värre. Jag fick svårt att andas ont i bröstet och hade knapt någon ork i kroppen. Sen mötte jag Mario vilket lede till ett helvete, jag fattar fan inte vad du tänker med, ditt jävla äckliga pervo!!! Jag ville inte strula runt med dig, jag ville inte hålla på och jag ville inte att du skulle ta på mig, men det gjorde du ändå.
ja träffade ju även Fiston, när en tjej säger släpp, så menar hon att man ska släppa och inte hålla fast henne och försöka kyssa henne mot hennes villja. Ska man ha killar ska man ha killar som kan frstå vad nej betyder.
Proven i skolan gick bara skit hela tiden, vilket tryckte ner mig väldigt mycket, Robert är också en som fått mig att må dåligt, för du svek mig.
Bia, Lelle och Jen hahaha, ni e fan roliga ni, tror att ni kan utnytja mig när ni vill och när det passar, vilket ledde till att jag försökte undvika er så gått de gick och att jag hatar er. Ni ansåg att man skulle vara på ett sätt för att vara perfekt och jag var inte på det sättet.
Sommarn mellan tvåan och trean var den absolut värsta tiden i mitt liv.
Sen började jag i tren och hoppades att allt skulle bli bättre, men nej det blev det inte. De höll i sig och skolan var allmänt jobbig. Allt var jobbigt.. Men jag har levt i 18 år och önskar för det mesta att mitt liv ska ta slut, men jag har bestämt mig för att våga och orka kämpa mot depression.
Mina unga dagar
6års-3 - utfrysning, lite små mobbning från olika personer hit och dit.
4- säger bara ett namn...
5 - hyfsat bra.
6- helvetet börjar, depressionen börjar, hela skolan vänds imot mig pga en person.
7- delvis bra, delvis dåligt.
8- mobbning, läraren i skolan förslår bli kompis med mobbarna. och det är inte mobbning dom retas bara lite. Men retningen var hela tiden och varje dag. En människa förstrde så jävla mycket för mig, finns inte ord för hur mycket jag hatar dig.
9- utfryst as hell. Jag var luft jag fanns inte, bara ett tomrum.
