Anneli

Livet som vuxen går ut på att leva upp till sina förväntnigar som man hade när man var barn. Man vill ut och se sig om i världen stå på egna ben  och inte vara bundna till sina föräldrar. Men ett barns skildring av vuxenbilden finns bara i deras fantasi. De tror att allting är så lätt, men det är en stor utmaning att gå från barn till tonåring/ungdom och sen steget till vuxen. Men när är man vuxen? Är det när man nästan sätter kaffet i halsen för att man inte har tid för en lungn kopp kaffe?
Eller när ens liv enbart börjar kretsa om arbete, barn och räkningar?
Kan man vara vuxen men samtidigt bo hemma? Eller räknas man bara som ungdom då?
Ett jobb ger en alltid lite vuxenstatus, att käna sina egna pengar, att bo helt ensam är man fullt vuxen då?

För att citera Pippi

"kära lilla krumelur jag vill aldrig bliva stur"

Man hade det kul som barn då kan man ha det kul som vuxen med, föra över allt till sina barn så de får en bra uppväxt och en lust till att bli stora.

---

Jag har tänkt väldigt mycket på det här med att vara vuxen, eftersom jag jobbar med barn och de ser på mig som vuxen.
Men jag antar att det är ens eget beslut när man ska bli vuxen och lämna ungdomen bakom sig, men det känns som jag har några år kvar. 

---

Var på skogskyrkogården iår, så mysigt där med alla ljusen som brinner sen hade man ju trevligt sällskap : ) 
Idag var jag och gymmade, ibland undrar jag om folk tror att jag är så pass korkad att de tror att jag stavar fel på mitt egna namn. Det händer väldigt ofta, jag skriver mitt namn för och efternamn sen ska andra skriva av så blir mitt förnamn med E på slutet och efternamnet utan D... Men det kan ju hända att de bara skriver av i all hastighet.

Snart börjar parlamentet då får man skratta :=)